Inför gud och denna församling - eller bara inför de församlade nära & kära...

Från början tänkte jag att det lättaste beslutet ändå måste vara huruvida man ska gifta sig borgerligt eller i kyrkan. M sa med en gång att han överlämnade det beslutet till mig. Men, det var inte så lätt som jag trodde.

Först var jag helt inställd på kyrkan. Det hör liksom till - en del av vår kultur. Mitt sätt att se på kristendomen är mer som en del av vår kultur än som en religion. Något som våra gemensamma värderingar grundar sig på. Därför känns inte kyrkan främmande, även om jag inte tror på Gud. Dessutom är det ju högtidligt och fint i kyrkan.

När jag funderade på bröllop jag varit gäst på och när jag började läsa på bröllopsforum insåg jag att det inte var ett så lätt beslut som jag först trott. Det som gjorde att jag nu i princip är helt inne på borgerlig vigsel var ett bröllop jag var på i februari. När jag tittade mig runt bland bänkraderna insåg jag att de flesta verkade osäkra över hur de skulle uppträda i kyrkan, och de flesta läste inte med i Fader Vår eller trosbekännelsen (eller på sin höjd mumlade lite).
Jag insåg då att det inte bara handlar om hur man själv känner inför de värderingar som kristendomen står för, utan också hur gästerna känner - och vilken stämning man vill ha vid sin vigsel. Givetvis vill M och jag att vigseln ska vara vacker och högtidlig. Men samtidigt vill vi att det ska kännas intimt, familjärt och hjärtligt - och jag har kommit fram till att vi nog bäst får fram den känslan genom en borgerlig vigsel. Fast då gäller det ju också att hitta det perfekta stället för vigseln... Alla dessa beslut...